Sista inlägget från utlandet

Nu är det prick tjugo dagar kvar tills jag åker tillbaka till Sverige. Det har skapats en dubbelhet hos mig under de lite drygt 12 månaderna som jag har spenderat i Bath respektive Edinburgh. Å ena sidan så längtar jag hem till familj, vänner, kollegor och det välbekant hemvanda. Å andra sidan så har en del av mig hunnit bosätta sig här på ön. Jag besväras inte längre av småskurarna som kommer titt som tätt, jag säger please och thanks som om jag aldrig har gjort nåt annat och jag kan, likt många britter, äta lunch till fots på väg genom stan. Det är en bra dubbelhet, om än lite besvärlig. Den säger mig att jag har tagit till mig de nya platserna och människorna.

Av allt att döma så har jag också tagit till mig nya idéer och resonemang. Nu i den tredje artikeln, som handlar om hur människor föreställer sig sina döda i olika roller och sammanhang (i ett slags ’afterlife’, vill säga), så finns det plötsligt termer och tolkningar att tillgå. Jag kommer ihåg för ett år sen, när jag hade svårt att förklara hur en självutnämnd ateist kunde prata om sin farmor som en ängel. Kategorier har mjuknat och blivit mänskliga, vissa gränser har upplösts och andra har fått tydligare konturer. Det handlar främst om att jag har träffat intressanta personer som har puttat mig i nya riktningar, men också om att det finns lite andra böcker i biblioteken och att det allmänsurras om andra saker.

Idéer och resonemang har för övrigt inte bara bytts ut eller modifierats – ibland så har upptrampade stigar förvandlas till asfalterade vägar också. I Edinburgh så sprang jag på en person som har forskat om hur barn sörjer föräldrar och andra signifikanta andra. Hon berättade att barnen ofta refererade till böcker och filmer på ett sätt som skvallrade om att de försökte begripliggöra förlusten genom att dra paralleller till fiktiva karaktärer och händelser. Jag berättade att en del av mina (vuxna) intervjupersoner gjorde samma sak och under samtalet så förstärktes känslan av att detta är ett väldigt spännande och viktigt forskningsspår.

Det var fantastiskt att bo i Bath. Det är fantastiskt att bo i Edinburgh och det kommer att vara fantastiskt att flytta hem till Karlstad. Jag kommer nog att sakna ö-livet en del, men jag är säker på att mina kära kollegor kan tänka sig att spraya lite vatten på mig då och då. Och jag är säker på att jag kommer att fortsätta att träffa människor som puttar mig i nya riktningar även i Karlstad.

Annika

Tillbaka på KaU – Martin Lind

Chansen att få forska utomlands är naturligtvis en fantastisk möjlighet och ett stort privilegium. Tiden går dock som sagt fort och sedan ett par månader är jag tillbaka i Karlstad. Perioden på University of South Carolina var mycket intressant och lärorik.

Sommaren spenderade jag i ett rekordvarmt South Carolina. Min värd fick nog redan i maj och flydde till Paris för att arbeta där istället. Vi hann precis skriva färdigt ett manuskript som vi slitit med under en längre tid. Vagt (och obegripligt) uttryckt kan man säga att arbetets huvudresultat karakteriserar alla möjliga konvergensshastigheter för en mycket allmän klass av approximationsprocesser (bl.a. finita elementmetoden som är populär inom ingenjörsvetenskapen). Mer exakt (och ännu mer obegripligt) bevisar vi en Bernstein-olikhet för Besovnormen på en viss klass av funktioner. De viktigaste idéerna hade vi redan i slutet av förra året men det tog oss många månader att implementera dem.

I mitten av juli tömde jag kontor och lägenhet och gav mig ut på den obligatoriska avslutande ”road-tripen”. En äkta road-trip ska antagligen vara kust-till-kust men jag stannade på östkusten. Även där finns en hel del intressanta saker; jag hann bland annat se Richmond (konfederationens gamla huvudstad), Monticello (Jeffersons plantage i bergen i Virginia), Mepmhis, New York, Washington samt Atlanta.

New York

Lincoln Memorial

Washington Monument

Shenandoah valley

Atlanta

Tidig morgon på ett ‘motell’

Niklas Jakobsson – Simply the best

Nu är mer än halva tiden här i Trento till ända och jag börjar inse hur kort ett år är. Innan jag åkte tänkte jag att jag kommer att vara borta hur länge som helst men så är det faktiskt inte. Det gäller att påbörja alla de projekt jag tänkt mig och gärna avsluta några också!

När det gäller avslutandet har det gått riktigt bra under sommaren. Två av de artiklar jag jobbat med här har efter många om och men blivit accepterade i bra tidsskrifter. I den ena visar vi (med hjälp av ett surveyexperiment) att kvinnor med döttrar diskrimineras när det gäller tilldelning av offentlig omsorg, i den andra visar vi att den övergripande diskussionen i europeiska valkampanjer spelar en roll för den politik partierna för när det gäller välfärdsstaten (fikonspråk, jag vet:-).

Just nu jobbar jag med en presentation jag ska hålla den 13e oktober: ”Do research universities improve the local economy?”. Vi undersöker om de nya universiteten som kom till 1999 i Sverige (Karlstad, Växjö och Örebro) haft någon effekt på den lokala ekonomin. För att göra det använder vi oss av ”the Synthetic Control Method” (SCM), en datadriven metod för att skapa en ”syntetisk kontrollgrupp” som flera av forskarna här i Trento har jobbat med tidigare och som slagit igenom rejält sedan den presenterades i 2010. Vad vi kommer fram till? Det berättar jag på ett nytt seminarie i Karlstad någon gång i januari!

http://www.niklasjakobsson.com

Nu är det upp till mig

University of British Columbias motto är Tuum est; Den är din, eller, Det är upp till dig. I min tolkning är det ett motto som ställer höga krav men samtidigt ger stor frihet. Jag gör det jag kan för att leva upp till det.

Möjligheten att få fokusera enbart på forskning ger mig frihet. Jag kan lägga upp min arbetstid som jag vill, jag kan göra hur många försök jag vill, jag kan stänga in mig och läsa alla artiklar jag vill, jag kan leta upp en expert som kan svara på mina konstiga frågor om jag vill (det finns ganska många experter på UBC), och när jag saknar mina studenter så kan jag ju alltid leta reda på några här, när jag vill. Nu gäller det att förvalta all frihet med ansvar. På UBC finns allt jag kan behöva för att uppnå mina mål men jag får kämpa för det. Man springer inte bara på folk och plötsligt händer det. Man behöver lite hjälp av en och annan berömd professor som kan öppna några dörrar åt en.

UBC är stort som en stad. Här läser 45 000 studenter och 15 000 personer arbetar här. Jag gör det jag kan för att försöka känna mig hemma i många av husen som möjligt.

Vid pilotanläggningen

I utkanten av campus ligger pilotanläggningen där jag tar mina prover. Där är det alltid mycket folk och mycket på gång. Jag gör mina labb-försök hos Cilvil engineering. Jag har mitt kontor i Pulp and Paper Center. I det vackra, skogsliknande huset för Wood science möter jag de kollegor jag samarbetar med kring bioekonomi. Jag cyklar varje dag till jobbet och i det nya och eleganta huset för Life science hittar jag de fräschaste duscharna. I deras stora öppna entréhall finns skärmar som presenterar de senast publicerade artiklarna i Nature. Och så finns ju naturligtvis Book store i centrum av campus. En stor härlig bokaffär som säljer allt. Men, rutat papper får man leta efter. Om man till slut hittar något så kostar ett block 70 SEK. Då är rutorna bara tryckta på ena sidan pappret. Obegripligt?
I Book store kan man även köpa stora mjuka collegetröjor i alla möjliga varianter, med UBCs logga på. Hittills har jag köpt två. Risken finns att det blir fler när hösten kommer.

UBC firar 100 år i år. På detta stora campus finns det därför hus i alla åldrar. Det roliga är att man använder byggnaderna som forsknings och utvecklingsprojekt. I sommar har jag deltagit på två internationellt stora konferenser, bägge var förlagda här på UBC. I samband med konferenserna vill man gärna visa upp sig. Mina konferenser handlade om bioenergi och hållbar utveckling så därför fick jag se byggnader och projekt som fokuserade på det. Kanada är ett av de länder som sköter sig sämst när det gäller koldioxidutsläpp. Men på UBC försöker man vara bättre. För fem år sedan nådde de målen för minskade CO₂-utsläpp kopplade till Kyoto protokollet. I år når de målet att minska utsläppen med 33%. De jobbar för att nå 67% minskning före 2020 och till slut vara helt CO₂-neutrala före 2050. En av anledningarna till att de når sina mål är att de vågar låta hela campus vara ett levande laboratorium. Här finns många byggnader med mer eller mindre galna lösningar för träkonstruktion, vattenåtervinning, uppvärmning och ventilation. Här finns även ett kraftvärmeverk med helt ny obeprövad teknik. Ibland fungerar tekniken, ibland inte. Men byggnaderna fungerar som forskningsprojekt och man utvecklar tekniken kontinuerligt.

Här är naturen alltid väldigt nära. UBC ligger på en udde med havet och stränder, Wreck beach, på ena sidan och en skog, Pacific Spirit Park, på den andra sidan. Det är inte ovanligt att jag ser havsörn från mitt fönster eller sälar nere på stranden. Utanför pilotanläggningen finns massor av kolibrier i olika färger. Vi matar dem med sockervatten så vi kan se dem på nära håll. I våras försökte jag hinna med att äta mina luncher nere på Wreck beach. Men, på just den här stranden är ”clothes optional” så när värmen kom så kom även alla nudister fram. Jag fick hitta ett annat lunchställe.

Det är många som bor på Campus. Där finns allt man behöver. Men vi har valt att bo närmare centrum. Vancouver är en ny stad som växer snabbt. I slutet av 1800-talet bodde här ca 1000 personer, idag drygt 2 miljoner. Nya hus kommer upp hela tiden. Under våra åtta månader har skylinen som vi ser från vårt fönster förändrats synbart.

När solen går upp syns den först i de högsta husen

lilleputtar i storskogen

Vancouver är en modern stad och är utsedd till en av världens bästa städer att leva i. Här finns tusen möjligheter till etnisk mat och shopping.  Från vår lägenhet har vi tio minuters promenad till stora arenor där vi sett konserter, kvartfinal i fotbolls-VM, NHL matcher och Kanadensisk fotboll (lite andra regler än Amerikansk fotboll). I Vancouver finns även väl fungerande kollektivtrafik och bilpooler som gör att jag aldrig mer vill äga en bil. Trots att staden växer så det knakar är det aldrig långt till ett grönområde. Här finns många skogar och stränder mitt i stan. Så gott som varje helg vandrar vi i någon av de större skogarna strax utanför stan. Vi har fortfarande många att upptäcka. Men ibland känns det lite som på 70-talet. Klorsmak på vattnet, i vissa situationer förväntas man betala med checkar, det ligger gula svavelhögar i hamnen, man flottar timmer, vi har sopnedkast i trappuppgången och i de flesta klassrummen på UBC använder man svart tavla och kritor.

En av Vancouvers många stränder

Nu närmar sig hösten. På campus vimlar det av nya studenter. Förväntan ligger i luften. Det upp till mig att göra den här postdoc-vistelsen till något bra. Med alla dessa möjligheter blir det inte svårt att göra den fantastisk.

/Maria

Heureka!

Uti den norske hage växer ännu inga blåbär, men här liksom hemma har spireor och syrener äntligen, efter lång väntan, exploderat i full blomning, lagom i tid för att kunna pryda mitt kavajslag på skolavslutningsdagen. I korridorerna på Kau ekar det tomt så här års, när personal tar sig friheten att förlägga arbetstiden annorstädes, men på 5. etasje i Nils Henrik Abels hus på Universitetet i Oslo brinner flitens lampa alltjämt. Ända sedan jag började här har jag ömsom förundrat mig över ömsom roat mig åt norska akademikers tendens att dyka upp på jobbet framåt kvart i nio och gå hem igen före fyra. När får de jobbet gjort egentligen? Klart är hur som helst att något sommarlov tar man sig inte.

Efter ett halvår här är det också uppenbart vilken enorm fördel det är att ha en forskargrupp samlad under arbetsveckan, eller rentav att ha ämnets forskare i samma korridorer under arbetsveckan. Värdet av detta kan naturligtvis inte förutsägas eller anges i en formel och beställningar av forskningsresultat kan inte göras utifrån ekonomins logiker. Samtidigt kan jag räkna åtskilliga analyser under de senaste månaderna som inte hade varit möjliga om jag inte hade haft tillgången till en lång rad spontana och informella möten med forskare med vitt skilda kompetenser.

Sven-Eric Liedman skriver i någon av sina böcker om att banbrytande forskningsupptäckter ­­ofta inte är så oväntade som de ibland framstår eller framställs som. Heureka-upplevelsen som infinner sig när forskaren plötsligt och äntligen står inför det empiriska beviset på en revolutionerande idé tycks istället föregås av tämligen precisa förväntningar om var dessa svar ska uppträda eller vilken form de kommer att ta sig. Vetenskapshistorien rymmer ett otal berättelser om oväntade insikter, snudd på gudomliga ingivelser, som drabbar det enskilda geniet, men som av själva berättelsen att döma kunde ha drabbat vem som helst. Så är det dock inte, menar Liedman. Även om medvetandet ibland tar språng som vi inte kan förutse så bygger dessa på en lång rad förberedelser både i form av misslyckade försök och successiva preciseringar av själva forskningsproblemets natur. Men mer än det bygger de kreativa lösningarna på stora forskningsproblem på täta samarbeten mellan forskare med olika bakgrunder och kunskaper.

Ofta talar vi om att dessa slags möten fordrar en större rörlighet bland forskarna, både innanför och utanför landets gränser. Många är överens om att ett bristande flöde av forskare mellan universiteten både leder till idétorka och till osunda beroendeförhållanden på institutionerna. Ändå görs lite åt saken. Precis som andra vill forskarna ha det bekvämt och ny teknologi kan inte bara hjälpa en forskare att undvika att behöva resa långt för att träffa andra forskare på samma fält, det kan också hjälpa honom eller henne att undvika att behöva vara på institutionen över huvud taget, och därmed inte ens träffa de lokala kollegorna särskilt ofta. Snabba kommunikationsvägar och smarta system för samarbete över nätet kan möjligen uppväga en del av behovet av mer rörlighet och fysisk närvaro. Men den sortens samarbete som sker över nätet bygger ofta på planerade, schemalagda möten och ger mera sällan möjlighet till det spontana, kreativa arbete som uppstår någonstans i mängden av dagliga, fysiska möten i korridorer, på rummen hukandes över samma datafiler, i informella samtal över kaffekoppen i fikarummet eller över vinglaset på kvällen. Nu bör man kanske inte romantisera bilden av ett forskarliv på labbet. Men den idérikedom som växer fram mellan forskare som tar med sig olikartade erfarenheter in i ett samarbete och som dagar i sträck brottas med problem tillsammans, tar pauser, så långa som behövs, och som sedan har varandra inom nära räckhåll igen när var och en på sin kammare kommit ytterligare ett steg i tankeprocessen, den rikedomen är svår att återskapa i digitala rum. Det är bevisligen inte omöjligt, men vi är ännu inte i närheten av något digitalt alternativ till det stora flertalets grundläggande behov av ett nästintill dagligt samarbete med de viktigaste kollegorna.

Detta blir åtminstone uppenbart för mig när jag byter den tomma korridoren mot den fyllda. När tystnaden byts mot det nyfikna, kreativa myllret. När Andreas stannar i dörröppningen och frågar hur det gick med Fleiss-analysen, och efter en stund kommer in och pekar på skärmen och säger att med det där värdet så kan du…   ja, och så tar arbetet på nytt, inte ett språng kanske, men ett litet steg på vägen i den successiva preciseringen av problemet, liksom i förberedelsen av lösningen, och vilken dag som helst nu kommer ni höra mig ropa: Heureka!

Michael Tengberg, int. postdoktor på Universitetet i Oslo

Annika rapporterar från Edinburgh

Det här inlägget kommer att handla om vikten av att få vara osäker och rätten att få vara värdefull. Först ut är osäkerheten. Jag lämnade Center for Death and Society vid påsk och har sen dess etablerat en ny tillvaro på Centre for Research on Families and Relationships (CRFR) i Edinburgh. Forskarna på CRFR är inblandade i projekt som rör bl. a. ekonomiskt utsatta barn, unga pappors situation, äldres välmående, orsaker bakom självskadebeteenden och assisterad befruktning. Många av dem ger konkreta förslag på hur policys kan skrivas om för att bättre skydda dem som behöver skyddas och i allmänhet förbättra hanteringen av olika ärenden. Det är robust och nyttigt och kontakten med det omgivande samhället är i det närmaste självklar. Gör jag sån forskning? Är det viktigt att veta hur folk relaterar till föräldrar, vänner och andra som har dött? Innan jag kom hit så skulle jag ha sagt att ”ja, det är det, därför att…” och sen skulle jag berätta varför. Jag är fortfarande helt säker på att forskningen som jag gör rymmer flera och en del ganska oväntade viktigheter, men jag är numera osäker på exakt vad som är viktigt för vem. Det är en bra osäkerhet – den har fått mig att möblera om lite i ett par av texterna som jag håller på med och helt skrota en idé. Ännu bättre är att det nu faktiskt finns tid att vara osäker och grubbla. Lyxigt värre! Precis som i många andra yrken så förväntas ju vi akademiker att göra mer och mer utan att kvalitén på arbetet eller den egna livslusten sjunker. En av de första sakerna som stryker på foten, i min erfarenhet, är osäkerheten. ”Men dra till med nåt bara, nåt som låter bra!” Så ja, det är en lyx att få sitta vid datorn och inte behöva vara säker på sin sak.

Vilket på vinglig väg för mig in på rätten att få vara värdefull. Jag måste berätta om en fantastisk bok som jag har läst. Den heter Social Death – Racialized Rightlessness and the Criminalization of the Unprotected och är skriven av Lisa Marie Cacho. Jag använde den till en av mina artiklar och har den senaste veckan funnit tid (mer lyx!) att läsa om delar av den. Cacho analyserar hur olika människor tillskrivs olika värde mot bakgrund av, framför allt, den rasialiserade ordningen i USA. I det sista kapitlet så berättar hon på ett personligt och sakligt sätt om sin kusin Brandon, som dog när han var nitton i en bilolycka. Han förvandlades i offentligheten till ännu en ung latino som verkade ha fötts nästan enbart för att dö på ett våldsamt och onödigt sätt. Cacho beskriver hur de kämpande, i ensamhet, tillsammans och gentemot det omgivande samhället för att sätta ord på och slåss för Brandons människovärde. Han var inte mitt i karriären och han var ingen heterofamiljefar som skulle saknas av hustru och barn, så vem var han egentligen och på vilka grunder var hans liv värdefullt? Det är en bitvis plågsam läsning, men samtidigt så är den kärleksfulla och noggranna skildringen djupt engagerande och inspirerande. Ur ett continuing bond-perspektiv så lägger Cacho en viktig pusselbit genom att visa hur makt och relationer mellan levande och döda hör ihop. Nu gäller det bara att ta den pusselbiten och passa in den i postdokpusslet… Som tur är så finns det ju tid att fundera på hur det ska gå till.

Karlstadsvisit – Martin Lind

Är på tillfälligt besök i Karlstad för en workshop på universitetet.  Jag flög via New York och promenerade några timmar innan flyget gick.

Vandring på Manhattan

Vetenskapliga konferenser är en del av vardagen men just denna tillställning är speciell för mig då den är tillägnad min lärare Professor Viktor Kolyada som fyllt 67 och går i pension. Ett antal erkända experter inom disciplinen har samlats i Karlstad för att fira Viktor och hans djupa bidrag till matematisk analys.

Mitt eget arbete har ändrat inriktning lite och jag befinner mig för tillfället i en (ganska frustrerande) ”inläsningsfas”. Samtidigt är det intressant att lära sig lite nya tricks. Mina frågeställningar är ganska vaga, men i ett nötskal vill jag undersöka problem ur en matematisk disciplin (potentialteori) med metoder från en annan disciplin (icke-linjär approximationsteori). Om detta kommer leda till något är oklart, sannolikheten är kanske t.o.m. låg. Vilket naturligtvis gäller för alla projekt, så jag klagar inte.

Arbetets nöjen

Niklas Jakobsson a Trento in Italia

La città è bellissima e IRVAPP è un ottimo istituto per la ricerca.

                                                              

                                                              

                                                              

                                                              

                                                              

                                                              

Två månader av min forskningsvistelse på IRVAPP i Trento i Italien är till ända. IRVAPP är ett litet forskningsinstitut med fokus på utvärdering av offentliga välfärdstjänster. Här finns statistiker, ekonomer och sociologer. Vi är ett 15-tal forskare, de flesta är från Italien men förutom mig finns en tyska och en ryska här. Min italienska förbattras (mycket) långsamt men jag kan i alla fall lite mer idag än för en månad sedan.

För en månad sedan hade jag ett första seminarie där jag presentarade min forskning. Jag var lite skakig men det gick bra trots hård kritik. Förutom mina egna projekt har jag också börjat diskutera våra samarbeten under året. Än så lange har jag tre samarbeten på gång, med lite tur blir det något av minst ett av dem!

Vad har jag mer hunnit med under de två första månaderna här?

1. Skickat tre nya artiklar på granskning till vetenskapliga tidskrifter.
2. Fått en gammal artikel accepterad.
3. Fått avslag på två artiklar.
4. Reviderat två artiklar efter ”Revise & Resubmit”.
5. Krånglat med svenska myndigheter om datatillgång.
6. Börjat analysera ett nytt surveydatasett som jag fick för en vecka sedan.

Internationella Vancouver, Maria Sandberg

Jag fått möjligheten att som internationell postdoktor resa till Vancouver och University of British Columbia. Och jag har kommit helt rätt. En unik forskningsmiljö med så många att lära av och samarbeta med. Och det känns som hela Världen är här.

Var börjar man? Staden, Universitetet, Naturen? Jag börjar med det som har gjort störst intryck på mig. Blandningen av nationaliteter. I Vancouver samlas människor från hela världen. För att beskriva hur det påverkar mig vill jag berätta hur en vanlig dag på jobbet kan se ut, som den gjorde i fredags.

Jag cyklar 10 km till UBC. Universitetet ligger naturligtvis på ett berg. Precis som hemma i Karlstad, men berget är lite högre och brantare.

När jag parkerat cykeln går jag in på miljötekniklabbet och pratar lite med Rony (doktorand från Indien), Chaoyang (doktorand från Kina) och Marcia (Masterstudent från Kanada). Vi planerar nästa veckas provtagning i pilotanläggningen. I den här forskargruppen deltar även Xiaoyu Från Kina, Mehrnoush (doktorand från Iran) och Patricia (postdoc från Kanada). Gruppen leds av Eric Hall (prof. Från Kanada). Den här gruppen gör fantastisk forskning. På avdelningen finns mer än 30 års erfarenhet av att driva de ett reningsverk i pilotskala. Med åren har tekniken utvecklats och nu använder man sig av ”Membrane enhanced biological phosphor removal reactor”. De renar avloppsvatten så rent att det nästan går att dricka, de återvinner allt fosfor med en biologisk process utan överskottslam.

I stora delar av världen är det brist på rent vatten. Därför är det viktigt att utveckla den här typen av reningsteknik som möjliggör att vi sluter vattnets kretslopp helt. Fosfor är en ändlig resurs som håller på att ta slut. Med den här tekniken kan allt fosfor återvinnas och återföras till växande grödor. För att undvika risker med spridning av kommunalt slam fäller de ut fosfor och kväve i form av struvit, en mineral som lätt kan spridas på åkrar. Nackdelen med den här processen är att den kostar stora mängder energi att driva den. Det är en biologisk process och mikroorganismerna behöver syre. Syresättningen av reaktorerna är det mest energikrävande i hela reningsverket. Det är där jag kommer in. Jag har fått en unik möjlighet att studera syretransport under de extrema förhållanden som de har i sin pilotanläggning. Förhoppningsvis kan jag även hjälpa till att effektivisera den.

Miljötekniklabbet är stort och det är många studenter och forskare som genomför sina experiment därinne. Miljön känns lite sliten. Lokalen är gammal och utrustningen med. Här diskar och återanvänder vi mycket mer material än vad vi gör hemma. Men saker och ting fungerar och jag hör väldigt sällan någon som klagar på utrustning eller möjligheten att undersöka det man vill. Jag hälsar på Sergej (docent från Ryssland), Karin (post doc från Sverige) och Sunif (student från Bangladesh). Sunif har bl.a. hjälpt mig genom att fotografera mina experiment.

När vi planerat färdigt på miljötekniklabbet går jag vidare till mitt kontor på Pulp and Paper Center. Det är också ett fult hus med tråkiga rum, men med desto roligare personer. PPC är ett forskningscentrum som samlar forskare från olika discipliner ex.vis maskin, kemi eller biologi men som alla tillämpar det på skogsindustriella frågor. Här har många patent skrivits och många priser mottagits bl.a. för framgångsrikt bio-ekonomiskt arbete och Marcus Wallenberg-priset för studier om nano kristallin cellulosa. Här sitter ca 70 personer från världens alla hörn. Jag tror att det nästan bara är Mark Martinez, PPCs ledare, som kommer från Kanada. Men han har å andra sidan bott många år i Sverige

Jag delar rum med Sudipta (doktorand från Indien) och Fahrzad (doktorand från Iran). De två har gjort min värld mycket större. När Sudipta jublar över att valet i Dehli har vunnits av en korruptionsbekämpare eller Fahrzad berättar om möjligheter och svårigheter i Iran, så får jag en mycket bättre bild av världen än vad något media någonsin kan ge mig.

Efter någon timmes läsande, räknande och skrivande var det dags att äta lunch i fikarummet. Där är det oftast tomt. Fikarast har ingen hört talas om, förutom Jorge (doktorand från Colombia) som tog sin Masterexamen i Sverige. Lunch är något man snabbt slänger i sig vid sitt skrivbord eller äter gående mellan två möten. På Campus finns det säkert hundra caféer där man köpa –lätta-att-äta-medan-man-går-smörgåsar, och endast enstaka restauranger där man kan sitta ner för att äta i lugn och ro. Men den här dagen har jag tur, jag behöver inte äta ensam. I fikarummet doftar det gott från maten som Aishida (Indien) och Mina (Fiji) delar. Av några andra får jag veta att världens bästa Pizza hittar man i Teheran. En av anledningarna till att det är så mycket folk i fikarummet just i dag, är att på väggen sitter en affisch och färgglada dekorationer.

-Happy Holi! Come celebrate with us the festival of colour, love and diversity.

Spännande. Jag undrar över hur man firar ”Holi” och försöker fråga Sudipta men han bara flinar och säger att det blir en överraskning.

När klockan närmar sig tre, hör jag skratt i korridoren. När jag kommer ut får jag färg smetat i ansiktet. Ett stort gäng går runt mellan rummen och färgar alla som vill och även de som inte vill. De flesta tar emot färgen med ett stort skratt och sluter upp i tåget som letar vidare efter fler att färga. När alla är hittade samlas vi i fikarummet för att äta Indiska sötsaker. Glad och hög på socker cyklar jag hemåt nerför backarna. En bra start på helgen.

Jag har hamnat på ett universitet och i en stad där hela världen har samlats. Men jag har också hamnat i en miljö som förstår och använder samma vetenskapliga språk som jag. Hemma är vi en väldigt liten grupp som forskar på reningsteknik. Tidigare var jag rädd att vi skapat egna sanningar och nu är det så skönt att få bekräftelse när hör jag att alla andra talar om samma saker och att de delar våra teorier.

Alla som läser eller forskar om miljöteknik på UBC känner varandra. Även jag har börjat få namn på några ansikten utanför gruppen av mina närmaste arbetskamrater, mycket tack vare de seminarier som genomförs varje vecka. Vid seminarierna får vi höra vad någon student, forskare eller gästföreläsare har att berätta. Efter presentationerna är det alltid lång frågestund. Alla bjuder lite på sig själva och det blir många skratt. Jag passade på att presentera mig själv och den forskning jag planerar att göra här under ett av de första seminarierna i januari. Jag avslutade presentationen med en frågeställning som jag inte har något bra svar på ännu. Det blev en livlig och rolig diskussion och några bra hypoteser som jag kan jobba utifrån. Till slut sa en av professorerna:

-Why don’t you come over for a post doc and find this out.

Då kändes det väldigt bra att svara:

-I am a post doc and I am already here!

Det finns så mycket mer att berätta, men det finns inte plats för det nu. Nästa gång jag skriver kommer det att handla om den fantastiska naturen runt Vancouver och om varför ett brain-storm-möte började med en snaps.

På tvers av fag

2015 har blivit utsett till tvärvetenskapens år på Universitetet i Oslo. Det är ett föga radikalt grepp givetvis, för konnotationerna till ordet tvärvetenskap är idel positiva, oavsett vem man frågar. Och gränsar det inte till kliché när det i högtidstalen annonseras att den mest intressanta och mest nydanande forskningen nuförtiden inte sker inom de akademiska disciplinernas kärnområden utan i gränslandet mellan olika discipliner, när forskare med olika metodiska och teoretiska kompetenser möts över gemensamma forskningsproblem? Universitetsledningar och anslagsgivare med känsla för vartåt vinden blåser har också visat att samarbeten över ämnesgränser bör prioriteras såväl vid strategiska satsningar på uppbyggnad av forskningsmiljöer som vid urval för mindre omfattade forskningsstöd. Att samarbeta med forskarkollegor inom andra discipliner är kort och gott odelat gott.

Men vad säger forskare med erfarenhet av tvärvetenskapligt samarbete om förutsättningarna för god kvalitet i sådan forskning? När forskningsmagasinet Apollon, vid Universitetet i Oslo, sammanfattar sina intryck från flera år av möten med dessa forskare lyfts bland annat: att det snarare borde vara de vetenskapliga problemställningarna som styr behovet av samarbete, inte överordnade policykrav; att den bästa tvärvetenskapliga forskningen växer fram ur forskarnas egna ömsesidiga och långsiktiga behov och intresse av att lära av varandra, inte av programenliga satsningar; att de som utför den bästa tvärvetenskapliga forskningen inte talar särskilt mycket om att den är just tvärvetenskaplig; samt att en stor utmaning för universitet som vill satsa på tvärvetenskaplighet är att undvika att ge medel till svaga miljöer, vilket lätt sker på områden där oenigheten är stor om vad som kännetecknar god forskning.

Logiken i dessa slutsatser är lätt att känna igen. Samtidigt är hållningen i dem både kärv och en smula sardonisk. De vittnar inte direkt om någon övertro på generella satsningar av typen ”tvärvetenskapens år”.

Icke desto mindre har jag på Universitetet i Oslo våren 2015 funnit en utomordentligt intressant skärningspunkt mellan två olika vetenskapliga traditioner och expertområden, som jag hoppas ska kunna befrukta mina egna forskningsambitioner. Den problemställning som intresserar mig handlar om bedömning av individers läsförmåga och om de instrument i form av prov, exempelvis skolans nationella prov, som utformas för att fånga läsförmåga. I korridoren där jag numer huserar rör sig både ämnesexperter, som själva både konstruerar och beforskar läsprov av olika slag, och statistiker med särskilt intresse för storskaliga kunskapsmätningar. I förhållande till mitt specifika forskningsproblem är kombinationen ideal. Så långt allting gott!

Men vad blir det egentligen av samarbetet, av de gemensamma forskningsfrågorna över vilka pannorna skola rynkas ömsesidigt från varsin disciplin? Nja, vad det blir för värdfolket vet jag inte än – organisationen är ny, men åtminstone delvis byggd på långsiktiga gemensamma behov av samarbete – för min egen del är det hur som helst en fantastisk lyx att ena stunden få sitta och diskutera implikationerna för undervisning och bedömning av elevers läsande utifrån utsagorna på sidan åttahundranånting i sjätte utgåvan av Theoretical Models and Processes of Reading, för att i nästa stund förlora sig helt i frågan om vad för slag oundgänglig information om olika läsprovs kvalitet som flerparametriska IRT-modeller egentligen ger som inte måtten från klassisk testteori redan ger. Värdet av att kunna lägga fram artikelutkast och pröva idéer om metoddesign för kommande studier i en seminariegrupp där deltagarnas expertis på det här sättet fyller ut gränslanden till mina egna forskningsproblem går inte att överskatta.

Så vare sig det är ett radikalt grepp eller inte, så sjunger jag för en stund tvärvetenskapens lov och hoppas och tror att den ska bidra till att producera lite mer substantiellt innehåll än blott floskler för högtidstalen och paroller för abstrakta universitetsvisioner.

Michael Tengberg, int. postdoktor på Universitetet i Oslo